marlenaswebocka

 Ni vet såna där otroligt tunga känslor som man själv inte kan bara på. De otroligt smärtsamma stunderna då du vill bara skrika ut till hela världen hur ledsen man är och hur fruktansvärt ont allting gör. De hopplösa nätterna då du inte kan sova, och det enda du kan tänka på är det enorma sveket du känner igenom dig. Dessa ensamma morgon, då du vaknar även fast du inte ser någon anledning till att fortsätta dagarna för du vet att allting gör för ont för att orka ta itu med. Tankarna som snurrar runt om hur han kunde göra så mot dig. Hur någon kan göra något sånt mot någon är helt obegripligt och helt meningslöst att ens vilja förstå sig på. Att du har gett ditt hjärta och själ för en människa. Du har gett allt som man kan ge & lite till och ändå dög det inte till. Det är då skuldkänslorna och dess tankar börjar komma ikapp mig. Gjorde jag för lite? Älskade jag inte tillräckligt? Dög jag inte till som jag var? Och sen kommer tankarna som att jag nästan gjorde för mycket utan anledning. Jag såg varken hans fel eller brister, trots att de var flera. Jag vägrade tro på att han skulle kunna såra mig så. Jag vägrade tro att han skulle vara som han var för alltid. Jag väntade på en förändring. En förändring som skulle leda honom till mig, killen jag hade väntat i flera år på. Killen som med endast ett sms kunde förändra mitt liv, killen som kunde bevisa att ett meddelande kan förändra ens liv. Jag har varit så blind & naiv så länge att jag inte förstod att han utnyttjade min godhet. Han visste precis hur han skulle fixa till saker och ting när han hade sumpat sina chanser, han visste mina svaga punkter, men även de starkaste. Han visste hur han skulle stoppa de tunga och långa smärtsamma nätter bara genom att höra av sig. Men hur jävla blind kunde jag vara? Hur blind och naiv kan man vara och verkligen tro att människor förändras? Jag brukar säga att människan inte kan förändras, att det inte finns några chanser i världen på att de gör de. Men senare så tänker jag tillbaka på mig själv. Hur jag har utvecklats och förändrats under dessa tre år, och det är där hoppet började kliva fram. Det lilla hoppet och tankarna att om jag kunde göra det, så kunde han också. Han skulle förändras, annat fanns inte på världskartan. Men vad fan gör man när man får höra något som krossar ditt hjärta och får hela din värld att stanna? Att han bokstavligen varit otrogen, då han smsade varje kväll och talade om att han saknade dig och att det enda han önskade var att du var vid hans sida. Jag kan knappt förstå mig på hur han kunde göra såhär mot mig. Att veta att det han gjorde på sin resa var så fruktansvärt jävla fel, men ändå fortsätta ge mig förhoppningar om att något bra väntade framför mig endast om några dagar då han skulle vara hemma. Vilken människa som älskar en annan har mod till att göra något sånt? För mig existerar inte sånt beteende, och såna tankar är omöjliga och för stora att tänka på. Men vad gör man nu då? Är det meningen att man sätter ett fint leende på läpparna och fortsätter resan som att ingenting har hänt? Trots att det känns som att hela ens Universum stanna , så är det meningen att man tar tag i sig själv och fortsätter? Såna frågor har inte jag svar på, jag är bara 19 år. Jag lär mig mer och mer för varje dag, men denna typ av smärta är omöjlig att hantera och jag vet inte hur man fortsätter härifrån. Antar att ett steg i taget räcker, ingen kvävning av sina känslor utan istället gråta ut och skrika om jag behöver det. Jag älskade honom mer än vad jag visste mitt hjärta kunde göra, men nu är det dags att släppa taget. Det är omöjligt och för stort för att förlåta. Han svek inte endast mitt förtroende, utan krossade allt det goda jag trodde på dvs förändring. Nu är det dags att blicka mot det som är bra. Det som inte inkluderar honom längre. Ett liv utan honom helt enkelt.